Svante Tidholm, finfin sthlmsk renässans-dude, har lagt upp en av låtarna från A heavy feather-konserten som han filmade i december, den heter Doomsday afternoon. Lovisa Nyström, Calle Olsson, Christian Gabel stod på scen, Emma Mierse skapade den film och det sceneri som knappt syns och IM Communication skötte projicerandet. Vi skapade ett fint ögonblick. Vad mer kan man önska?
Det är faktiskt vinter i Umeå. Sitter och kollar på vinterstudion med farsan, han gastar och svär men riktar sig i huvudsak till kommentatorerna på TV:n. "Nu stick Kowalczyk!". Jag dricker kaffe och tänker tyst. Personbilar gräver sig uppför Bölevägen, några hundra meter ut bor Peder i Deportees, de lyste igårkväll upp samma lokal som vi ska förmörka ikväll med fjädern. Mitt andra nya band (fortfarande odöpt, jag är trummis) repar i samma hus som byfånarna i utsökta Syket, vägg i vägg med vårt förband ikväll, Folkvang (som saknar tillochmed de mycket begränsade logistiska resurser som Syket ändå besitter. Jag spelade trummor med Folkvang i början och tyckte de skulle skaffa en trummis som var mindre upptagen så det skulle bli nåt av dem. Några veckor senare ringde Jonas upp och sa att de hittat en, att snubben bodde i Rostok verkade inte bekymra honom ett dugg). När jag spelade plattor på Scharinska igår var Joel (Caotico) en av arrangörerna och Hoja (Säkert!) dök upp i all sin hutlöst muntra prakt. Dennis (Invasionen) la sin jacka i dj-stian och blev besviken att jag skulle dra hem tidigt och vila inför dagens föreställning men fann snart någon annan förvuxen tonåring att snacka Graham Bond och Glasvegas med. Med andra ord har det varit ett häpnadsväckande år för popmusiken i min gamla hemstad (en befolkning på ca 116000 pers har krystat ur sig ovanstående talanger och det är ju bara de du hört talas om).
Popmusiken är ett fascinerande raster att läsa av samtiden genom. Människors känslor, drömmar, motiv och ideal avtecknar sig i musiken som uppmärksammas i sin tid. Och ibland, i de allra bästa fallen, så får man också en skymt av det som ska komma.
Jag rundar av mitt musikaliska år ikväll. Ett år som varit det mest intensiva, livliga, omtumlande i mitt liv. Skrymmande formulering när jag ser den framför mig men det är också för att det mesta jag har sysselsatt mig med inte nått ytan än. Kapten Nemo har varit mitt ideal 2011. Nästa år lutar det åt Phileas Fogg. Den som lever har nog en del annat att stå i också men eventuellt får den se.
Calle Olsson, Christian Gabel, Lovisa Nyström, Daniel & Martina Ledinsky, Daniel Tivemark, Niclas Andersson, Per Sparf, Morgan Johansson, Robin Sumpton, Linn Delin, Joel Borg, Magnus Eklund, Henke Chaufför, Oskar Sandlund, Lasse Eriksson, Jon F Brännström, Andreas Broberger, Hannes Lindgren, Nils Svennem-Lundberg, Matts Mossing, Johan Brain Lindberg, Johan Hillebjörk och Pelle Henricsson har gjort detta arbetsår njutbart. Tack.
Leia Vernby har tagit fotot.Vi ger random tittare en märkvärdig upplevelse på morgonteve. Så besynnerligt det känns att slussas ut där. Jag får en fråga och jag vet svaret men jag kan inte säga det till dem. Och inte där. I tv. Så jag får leta efter något annat att säga. Något ställföreträdande. Sen står vi där och ger ett mycket större svar, men det är inte en plats där man frågar sådana frågor. För mig är det dyrbart om man kan utplåna en sträcka mellan två ytterligheter. Jag kan gå och tänka på sånt i flera dagar. I torsdags i TV4 gjorde jag, Christian och Calle en av de, för mig, mest kittlande och tillfredsställande spelningar jag nånsin gjort. Låtarna finns på TV4play.
Vi ska spela på TV imorgon. Lovisa pluggar och förbereder sig för Klungan och Säkert!s hemvändarföreställningar på Södran så hon uteblir tyvärr. Vi har repat in bitesize-versioner av två låtar från skivan: "Iosiph Brodskij" (som Christian häromdan kallade "Brodskij Beat" vilket krossade mitt hjärta eftersom det är en mycket mycket mycket mycket bättre titel, vilket lett till att den nu heter det (som vissa tjejer som vill vara speciella och byter namn från Lundström till Rasputin eller Fideli efter att de sett stora världen som au pairer i Rostok en höst)) och "Goodnight bad things", som nog klarar sjuminutersribban live men landar på ganska prick 3:20 imorrn på TV. Jag ska bli intervjuad. Det kommer bli intressant, jag har så fruktansvärt lite på hjärtat. Kan inte för mitt liv tänka fram ett motiv med nåt av det här. Musiken har sin egen mekanik, de som sysselsatt sig med dess väsen behöver ingen anledning utanför själva spelet och sången. Förhoppningsvis kan vi prata om något annat, annars kommer ju folk bara gå och lägga sig igen. (Steffo: "-Vad har du för influenser?" Jag: "Jag tror inte på influenser, tror snarare att människan hela tiden kämpar för att bli kvitt allt som definierar henne: hemstaden eller bara kvarteret där hon växte upp, olika så kallade sanningar om henne, samtiden (vilket ju bara är en fåfäng kamp mot tiden, man vill vara nästa grej, inte det som är nu). Jag tror inte att människan i väst har åsikter överhuvudtaget utan bara desperat greppar de idéer som inte tynger henne under hennes i snitt 90 år långa fall mot intighet och glömska. De idéer hon får fatt i, som hon orkar bära, holkar hon ur och gör tshirts av. Inget av detta leder till något gott." Steffo: "Jag tror jag hatar dig nu." Jag: "Ställ dig i kön." Sen är det ett reportage om att kalops blivit trendigt längs Hantverkargatan.
Har haft svårt att motivera detta skrivande eftersom det är en bieffekt av att jag jobbat hårt med en platta i periferier (vad fan nu det betyder idag) och källare (där har vi däremot ett beständigt ord, en källare är en källare, ordet har dessutom en för sin funktion lämplig fonetisk disposition, det skvallrar om underjordisk kyla. Att utbrista "–Jag går ned i källaren" väcker tanken om något dolt som ska frambringas, en Cthulhu eller en övernattningsmadrass, det signalerar iaf ett undantagstillstånd, och det som pågår där nere stannar där nere (när jag tänker på det så är källaren den ultimata periferin (på en gps skulle ingen skillnad märkas om jag tittade på Woyciek Has "The Saragossa Manuscript" i vardagsrummet med en skål vinägerchips på magen och en Hobgoblin i höger tass eller om jag styckade en modebloggare med tigersåg i potatiskällaren (Det var en gång på Teg: min farsa Björn hade just skaffat sin första gps och gick omkring i lägenheten och stirrade ned i displayen och muttrade: "-Nu är jag i köket. Nu är jag i hallen. Nu är jag i sovrummet." (Han är lite speciell (han satte in en V8 i en Volvo 164 från 1970 en gång och blev omskriven i motortidningen Colorod (vars redaktör sedermera ynglade ur sig Sound Pollution-Tim (Switchblade-Tim, Tim xPinchx ("Grafitti iz for lyfe"), Trustnoone recordings etc. (det är alltid vanskligt att referera till nån gammal i hc-scenen för det leder oundvikligen in i en antik romersk labyrint av subkulturellt specifika epitet, en slags språklig rundgång (som om Sonic Youth stått i en ring med varsin mikrofon och bara namedroppat i mun på varann (ett scenario som iochförsig är farligt nära det de pysslat med många gånger)))) vilket vi upptäckte under en straight edge-seans nånstans på nittiotalet). Vi är väldigt lika, vid sidan av att han kan bygga robotar och jag inte kan fösa ihop en tändstickask som jag dragit isär. Tänker ofta att Frasse i Klungan skulle kunna göra en hel föreställning som min farsa och bara säga saker som han faktiskt sagt och att den skulle vara obönhörligt absurd och tragikomisk på det ärliga, varma vis som han är så bra på (när jag tänker på det är det ofta det han gör, iaf en snarlik modell och årgång män)). Hur många parentesförskjutningar är jag uppe i egentligen? Får mig att tänka på den filmen igen (The Saragossa Manuscript av Woyciek Has), berättelser inom berättelser inom berättelser (i bookleten på den lyxdvdutgåva jag säkert lånat ut till nån (jag tenderar att tvinga på folk saker jag gillar och sen glömma bort att jag gjort det och sen svära över att måsta gå och köpa "First four years" med Flag för tionde gången i mitt liv och så någon vecka senare upptäcka den i hyllan hemma hos Frida Hyvönen) finns ett diagram på hur många nivåer historien består av (tror det är nio lager som max)), som när man går vilse i en ny stad, om man inte har bråttom kan det vara lika givande som vilken prosa som helst att läsa staden med fötter och ögon. Hörde ett program på radion om några holländska tjejer som hade hittat på en ny motionsmetod som bestod i att man sprang med gps och att ens rutt ritades upp i kartan på gps:en, så man kunde alltså använda sin löprunda till att rita bilder över staden som man sen la upp på nätet, en kanin eller ett ord eller en blomma. Aningen mer meningsfullt än denna text iaf.))?)))) Så nu när den är släppt och jag gått vidare med materialet så återstår ett tryck i mig (2,6 kilo vilja att komma till uttryck ungefär) som har slirat och spillt över hit. Det funkade bra ett tag sen kände jag plötsligt en skräck och ett äckel. För att jag skrivit saker jag gjort och tänkt. Dissat folk jag inte känner (vid namn t.o.m), verkligen inte en verksamhet jag skulle tolererat för nåt år sen. Men jag kanske bara härdats, för om jag skriver "Den här personen är en idiot" så vet jag att jag skrivit det, att jag ville och behövde skriva det. Denna offentlighetsporr tillåter inte den svartvita berättelsen: "förövare vs. offer". För jag måste ju leva med banaliteten, med litenheten, kvävas lite i min småsinta blogsjäl. Sälla mig till vad nu detta är. En ridå av skygglappar. Alla pratar ingen lyssnar.
Men men men, äcklet släppte (för det finns tro det eller ej en gräns för hur allvarligt människan ids ta sig själv). Skräcken däremot, den smyger ännu i blogens källare. Tills vidare.
Idag repade jag med en hund (se bild).
A HEAVY FEATHER ska på turné i december! Ljug aldrig. Detta är mycket upphetsande, delvis för att jag inte har sovit skavfötters med Christian Gabel sen 1994, men också för att vi spelar den starkaste, mest koncentrerade, vackraste musik jag nånsin haft lyckan att få dela med världen. Jag cyklar omkring i Uppsala, till och från gymmet, mellan slottet och Ofvandahls, Ica Luthagen, antikvariat Thomas Andersson och industristaden, ofta tidigt på morgonen, med reptaper på sinnessjuk volym i lurarna och känner glädje, värme i bröstet, en sån spark i mellangärdet av att veta att jag hamnat rätt, att jag tillåts arbeta med självlysande original till musiker i ett sammanhang och under omständigheter som man inte bara hamnar i hursomhelst. Att det är en ynnest. För att jag hållit mig till det jag velat göra, det jag mått bra av, jag har inte låtit samtidens kalejdoskop av normer, jante och genrehets sippra in genom nyckelhålet till skrivarstugan. Jag låter aldrig tshirtsen, statusreferenserna, hipsterbetingelserna eller den resonanslåda av skvaller internets barnsjukdomar tillfälligt reducerat dess väldiga potential till bekomma mig. Det där har inte rymts i den välsignade källare där mina starkaste känslor tar skydd. Det dunkla zenith där jag år efter år halft i blindo famlat efter känslan. Känslan som föregår de fina ögonblick på skiva eller live som sedan återvänt till mig när någon sagt att morfar-plattan ackompanjerat någon jobbig alkad period som student i Köln, att Reffe live på Hultsfred 96 fick någon att starta ett band, när en ung tjej kramade mig med något vilt i ögonen efter att jag, Mats Gustafsson, Jens Norden och Henrik Oja hade bänt upp oldschool hardcore-formatet och planterat en besynnerlig improvisations-noise i dess knä under namnet Volyo på Made-festivalen 2007, eller de märkvärdigt intima stunder av ömsesidig beundran som uppstod nästan varje kväll på Klungan och David Sandström Overdrives episkt folktomma (Riksteatern/Jam-producerade) Sverigeturné våren 2005. Jag känner den känslan nu. Jag får den av Calle Olssons utpräglat hamrande enhandsorkestreringar, Christians sävligt precisa syntstråk, hans besynnerliga förmåga att få gamla trummaskiner att andas, och tanken på Lovisas och min röst i stämmor ovanpå dessa finkänsliga syntmiljöer. Det är allt jag vill göra. Allt jag vill nu. I år har jag förgyllt folks lördagsfylla med AC4, rivit festivaler med Adam Tensta och skrivit ny, kul, ännu osläppt musik ihop med kompisar, men den verkliga alkemin står för dörren. Länka till vänner, ropa det på tunnelbanan, skriv ut detta inlägg, fäst det på ett spjut, öppna dörren till din igloo och kasta ut det i natten: A HEAVY FEATHER live på Södran, Inkonst, Hagakyrkan och Sagateatern i December 2011 kommer bli en sån grej som du skryter om nästa höst.
Så känns känslan.
Känner mig som yoghurt som skakas innan servering. Som att det väntar en rutschkana runt hörnet via vilken jag strax ska slungas ur ett sammanhang in i ett annat obegripligt. Hade en riktig gubbmorgon (5-tio minuter av Messiaens Turungalila-symfoni, hela T Bone Burnetts "The criminal under my own hat" (för att den självbetitlade plattan med makalösa "River of love" inte finns på spotify), Duke Ellingtons kvartlånga 'tonpoem' "Harlem" och nu Lou Reeds "Street hassle"), lagade sjömansbiff och försökte bygga upp pepp för att ta ut några av mina egna låtar på synt. Vi repade ikväll och jag kan ofta inte mina egna låtar och så ville jag verka proffsig inför Christian och Carl genom att säga vad det är för ackord eller i vilken ordning de kommer så jag satt någon timme med det. Det ser märkligt ut nu när jag skriver det. Alltså jag kan ju nynna dem, levandegöra med armar och verbala ljudeffekter, men det blir aldrig tekniskt, repisvokabulär, det kan omöjligt bli A / Dm / F#m i mitt huvud. Jag undrar ibland om Boredoms repar och hur det isf går till. Om du har ett underskott av oordning i ditt liv kan du gagnas av att lyssna på deras "Soul Discharge" på obegripligt hög volym. Undrar om Dylan repar? Vi repade koncentrerat och kaffestinnt (böjer man så?). Jag gör en musik just nu som jag kommer att älska mig själv för om tjugo år. För att jag gick så långt. Att jag orkade gå hela vägen fram till den punkt där låtarna förpuppades igen, i en omloppsbana från impuls till "verk" och rakt igenom den vallen tillbaka till ett slags mysterium. Se på mig, höll jag på att skriva.
Det finns datum nu, ska hitta ett sätt att lägga upp dem snyggt här på sidan. Fick goda råd idag, tränade, bastade, gjorde bra musik på Odenplan med extremt musikaliska barn och nu blåste snubben på perrongen i visslan. Tåget går mot Borlänge, jag hoppar som brukligt av i höjd med Swedenborgs sarkofag.
Det händer att en låt skriver sig i steget, liksom vrider sig ur en som en liten kalv, att jag tänker: "Varför finns det inte en låt som går såhär?" och sen tänker jag: "Nu finns det det." Man får träna i flera månader för att bli så ospirituell som en garvad låtskrivare kan vara ibland. Men ibland (iblandiblandibland) är en låt tusen iakttagelsers avkok. Något subjektivt fascinerande fenomen har registrerat sig så många gånger att det med tiden blivit ett avtryck i mig som en hylla på insidan av hippocampus i temporalloben (min tjej pluggar läkare) där jag samlar dessa observationer och vid någon punkt så tippar hyllan och de faller ned i grytan som svämmar över i sång. Du fattar. Fattar du? Jag såg en grej jag sett flera gånger förr, en plötslig mutation av en talang, någon hade uppehållit sig vid avgrunden lite väl länge och avgrunden hade gillat vad den sett och lite som man kan nynna på Black Flags "I don't care" när någon förser en med överflödig information så hörde jag mig själv vid det aktuella tillfället nynna: "The bright lights bring out the wrong animal". Jag tänkte på marianergraven, på Nietzsche och på John McEnroe. Och på Norm MacDonald som när Letterman frågade om han inte var knäckt för att han fått kicken från Weekend Update på SNL replikerade: "–You know, what I like most is watching tv". "I've never seen or heard a better description of the purity of a true artist's purpose" säger jag om den repliken. F.ö. ett citat av Peter Bogdanovich, som sa det om Lillian Gish när han hörde henne tala efter en visning av D.W. Griffith's "Way down east" (1920) på the Museum of New York 1958:
"Then, in conclusion, with great poise and certitude she said: "–But, you know, when we were making pictures in those early days we weren't making them for the fame or for the money. We weren't even making them for Mr. Griffith. We were making them for that..." and she turned slightly and gestured with a sweep of her arm toward the screen behind her; meaning by this silent moment that all their work had been for the sacred ideal of the medium itself— which was not the cans of film in the booth, but rather the illusion that appeared on the screen."
Men nu svamlar jag igen, det jag skulle komma till var att Shitsmiths gjort en (remix är egentligen ett för vagt ord för det de gjort men) remix på låten, eller de har företagit en konceptuell renovering av låtens kärna helt enkelt. "The wrong animal – Shitsmiths Cthulhu Minecraft remix" är ett drastiskt, fantasifullt lustmord, garanterat att framkalla gåshud av både skräck och pepp. Det felande djuret i deras version är något långt mörkare än mitt, mer skräckinjagande än jag kunnat föreställa mig i min förnumstigt däggdjurstillvända verksamhet. De har laddat låten med en stark olust, en krypande fruktan, den beter sig som en futuristisk skräckopera i miniatyr. En triumf. En ödmjuk kuplettavlare säger tack Nils (äter översaltat ris på bilden) och tack Matts (försjunken i någon kufisk syssla utanför bild) för denna uppvisning i begåvat vanvördig ljudkonst. En underbar illusion, sågklingan i synnerhet.
Skrev precis nåt om att jag inte kan skriva om musik borta på Random-sidan och så slog det mig att jag faktiskt skrivit en artikel om min musik, en mycket oklar men uppriktig lägesrapport från en 36:åring som tar det här för vad det är. Jag gav bort den som ett litet fanzine på min releasefest på Riche häromveckan. Här är den:
ATT RIVA SÖNDER DET OSYNLIGA*
Hornstull Strand augusti 2009, sista spelningen med David Sandström Overdrive.
Ett ackord som klingar, jag säger något i mikrofonen, det låter bekant, jag säger något mer. Det pågår någonting, ackordet avtar, det pågår en rytm, nåt annat instrument surrar, väntar, ska snart börja spela något. Det är någon slags musik, jag är en del av den, det står andra, utomstående och tittar på. De kommer att kalla musiken någonting. Jag börjar tänka på detta någonting, och behöver distraheras för att minnas, finna platsen igen, orientera mig. Det står någon och spelar bas till vänster om mig. Jag glömmer de andra och vänder mig helt om och tittar på honom. Hur jag än gör kan jag inte höra basen. Som om det spelas en låt i mitt huvud och att människorna omkring mig råkar spela samma låt, att de är på samma ställe i låten, och att ljuden tar ut varann, klang för klang.
Jag förstår att det bara är jag i rummet som upplever detta.
Någon står och gungar med armarna slappt i kors, drömsk blick, är det ett uttryck man använder? Dum blick, musiken är dum, den har ingen intelligens. Jag blundar och ljudar något, vad som helst, försöker låtsas, lotsa mig själv tillbaka till känslan. Det låter som att cymbalerna skrattar åt mig. Tiden ökar farten, det blir helt tyst, och lika snart börjar det låta igen. Det låter men jag förstår inte, ackorden talar något som påminner om grundton, moll, kvint, men plötsligt är det ett främmande språk. Jag känner någonting svikta. Jag ser min storebror i publiken, det känns som att han vet var jag är, vad som håller på att hända. Det känns precis så som jag beskriver det. Han håller en öl i höger hand och hans jacka hänger över vänster underarm. Han ler inte. Människorna runtomkring honom är ur fokus men jag vet vilka de är. Det hinner precis gå upp för mig varför de kommit när det svartnar.
Ett år senare sitter jag i en lägenhet i Lissabon, i stadsdelen Baixa-Chiado, nära Rossio och lyssnar på Charles Aznavour. Han sjunger på franska, jag förstår inte språket men jag fattar honom. Jag skriver i min dagbok "Att ömsom skapa fördämningar, rum, inom vilka jag kan kontrollera och överblicka materialet, manipulera det utan distraktion från musikens diverse urkrafter. Som att det finns en vildmark där utanför, där Mats Gustafsson, Ikue Mori, Hans Appelqvist håller stånd mot en orimlig, skoningslös natur som figurer i nån postapokalyptisk actionfilm."
Tidigare på morgonen hade jag köpt kött hos slaktaren på gatan nedanför och det vita papperet han slog in kotletten i påminde mig om mina första LP-skivor. Mina föräldrar gav mig 75 kronor i månadspeng, det var vad en platta kostade. Jag gick till skivbutiken Sid's music och köpte något delvis baserat på referenser från min storebror, men skivomslagen spelade också in. Under promenaden hem över Gamla bron gjorde jag mig bilder av hur musiken skulle låta. Jag stannade då och då och tog ut skivan och stirrade på Gene Simmons sataniska grin, Twisted Sisters patinerade metalliska emblem, otäcka barn i negativ på Venoms "Possessed", urtidsdemonen på Dio-skivorna, och föreställde mig varje gång bombastiska, storslagna operor med ett hyperboliskt hjälte-proppat libretto översvämmande med explosioner och omotiverade vansinnesdåd.
Min 9-åriga fantasi och vad som sen skulle visa sig vara musikalisk fallenhet trumfade oftast min kapacitet till förundran. Vinylen väste alltför ofta ur sig en anemisk och gravt oengagerande rocknroll-sörja och jag vände ut och in på pappomslaget på jakt efter något mer.
Dagboken fortsätter: "Långt innan idéer om ackord och harmoni så fanns det en känsla: att någons puls riktat någons uppmärksamhet, som om en hel planets dragningskraft koncentrerades till ett ljud. Någonting droppade, någonting gav ifrån sig en ihållande ton, en klang som inte gick att se. Ljudet uppstod och någon blev tvungen att lägga sig i, härma det där ljudet och aldrig lyckas. Någon annan sa: fortsätt göra sådär, och det fick ett egenvärde. Sten mot stock."
Det är nåt med grundämnena, att jag som musiker jobbar med grundämnen, beståndsdelar. Toner och ackord som inte är tilldelade mig av någon annan. Man får inte glömma att det i grunden handlar om en odefinierad, otyglad lust. "A good artist's always got his hand in his zipper", som Patti Smith sagt. Nånting man betvingar. Det är en spänning jag förvaltar när jag arbetar med en bångstyrig dänga. Jag vill leda energin effektivt, det är nånting spirituellt, sexuellt. Jag vill inte trassla in mig alltför mycket i gitarrerna, dataprogrammen, stärkarna. Det är lätt att glömma att det finns ett liv däri, att det är ett mystiskt arbete. Att det i melodiska fraser, beats och riff, finns grundämnen lika gamla som människan, med oerhörd sprängkraft som jag, obegripligt nog, har frihet att förvalta. Jag tror de största kompositörerna och låtskrivarna är älskade och hatade av sin samtid helt i relation till i vilken grad han/hon tar det ansvaret på allvar. Om han/hon lyckas intonera tidens grundton eller ej.
Jag öppnar ögonen, det är mörkt, inte svart. Jag hör en röst. –Jag vet, hur konstigt, jag trodde det var en annan låt. En plötslig svärm av röster, jag snurrar runt, hastigt, nästan bekanta ansikten. Det är efterfest bakom scenen på Hornstull Strand. Folk står, sitter på soffkarmar och bord, stolar. –Vi ska jobba det här på riktigt nu, en höstturné kanske, P3 Guld-galan, vi kan få till… Nån står framför mig och pratar. Jag minns inte varför. En blond tjej med ett fniss på konstant standby i näsroten frågar om hon kan få min mössa. Hon vill ha min mössa. Jag vill ha min mössa. Trummisen i bandet släpar ut mig i korridoren utanför. –Det här kommer inte funka längre.
Det finns forskare* som menar att tidiga människans tal bestod av meningsfulla grymtningar (expressive grunts), att intonation gav känslomässigt innehåll till en grov fonetik, och att det där talet sedan delade sig. Grymtandet förfinades och användes till praktiska uppmaningar, och intonerandet utvecklades till melodi för att tydligare uttrycka känslor, och att det var musikens frö. Musik och tal skulle alltså ha samma ursprung. Det finns ju många teorier, egentligen vet vi inte varför vi spelar musik, men jag gillar den här idén. Jag gillar att tänka att mitt jobb ogiltigförklarar den skilsmässan.
Det är känsligt att prata om musik på ett sätt som jag inte upplevt med litteratur eller konst. Kanske för att språket som omger musiken är så begränsat, grammatik är ju en förutsättning för mänskligt samförstånd, och bluesen och popmusiken växte fram utan teori, den popmusikaliska katedern rymmer inget hot om facit. Till skillnad från hur status etableras inom andra konstnärliga discipliner är det oundvikligen den enskildes upplevelse som bestämmer det popmusikaliska verkets giltighet. Litteratur intresserar mig medan musik representerar mig, typ.
Vi vill ju bli förundrade. Men vi kämpar emot. Vi vill in mellan skarvarna och dokumentera skräpet i våra livsuttolkares ögonvrår. Vi kämpar emot med Youtube, med musikjournalistik, med hype och genrer. Men vi vill bli förundrade, lurade, frälsta. Annars skulle vi inte lyssna.
Jag vill blända i allt jag gör, Tommy Berggren säger i Stefan Jarls film “Liv till varje pris” att en stor del av begåvningen handlar om att ta sig till sin publik. Det är en rädsla jag bär på: att materialet i nåt skede ska slinta ur mitt grepp, att jag inte ska kunna ta det hela vägen fram. För det fantastiska smittas av beröring. Det dör en död för varje steg som bär en dit. Finns inget sorgligare än när något enastående blir enahanda. Jag smutsar ned musiken när jag försöker förmedla den åt andra.
Såna brister i överföringen motiverar det bländande spel och de drivna arr som dominerar musikutbudet. Dess funktion är att spackla över hålen i låtens kärna. Musiken har ingen avsändare, den är därför också lätt att ta till sig, den kräver inga svar. Jag uppfattar det som en barnsjukdom. I början försöker man släta över ojämnheterna, i den ålder när stränghet är det enda allvar vars språk man behärskar. Man vill vara slagfärdig, drabbande, anfalla sinnena med överarbetade låtar så tomheten i mitten av låten inte får plats. Vers / refräng / vers / refräng / stick / tonartshöjning / refräng. Man gömmer så mycket att lacken till slut börjar spricka.
Jag tror inte det finns någonting jag kan skriva, undantaget att inta nån slags elitistisk hållning som är jämbördig med mobbing, för att hävda en låtskrivares relevans som bortom tvivel, som kan få någon att älska ett stycke musik. Jag tror inte jag kan berätta hur musik blir till eller vad musik är. Jag kan skriva om sammanhang, om hur den personen sprang på den personen och han hörde en låt på radion och tänkte så kan man göra, och hur allt hänger ihop. Nysta i det nät där alla musiker, låtskrivare, producenter är trådar. Hur viljan att bli sedd och förstådd tar en parallell rutt, utanför vårt vanliga samtal. Hur en musiker blir inbjuden till en pratshow och sätter sig och man inser att trots den välbekanta känslan vet man inte vem den här personen är. Hur man inte behöver veta, för en sång är ett löfte. Men jag kan resonera kring sången. Jag tänker på Leadbelly, en av verserna i Goodnight Irene: “Sometimes I lived in the country, sometimes I lived in town, sometimes I had a great notion to jump in the river and drown.” Jag kan spekulera i vad han menar eller bara kapitulera för den känsla den väcker i mig. Men känslan, jag kan inte prata om den, det är en hemlighet. Jag kan inte rangordna det mysteriet utan att förråda det.
Brände, september 2009.
Jag hämtar alltid posten innan jag går och lägger mig. En kväll har jag fått ett paket med böcker jag inte minns att jag beställt. Jag kokar en kopp te och öppnar paketet. Tre böcker av A.L Barker, en brittisk författare, jag kommer på att jag impulsklickat hem några titlar efter att ha läst en intervju med Rebecca West, som var ett fan. Det har gått några veckor sen den där kvällen på Hornstull Strand när vi la ned bandet. Jag har ställt ett trumset och lite andra grejer i vardagsrummet av ingen särskild anledning. I tre dagar har jag mest bara gått och väntat på något. Min flickvän sover redan på övervåningen men jag har haft sömnbesvär ett tag och försöker vänta in någon slags ebb. Jag öppnar första boken och fastnar direkt. Tre koppar och någon timme senare stöter jag på en veteran från första världskriget som i en monolog irrar genom sitt chockskadade förflutna. Han befinner sig i ett skyttevärn, en fiendesoldat har trasslat in sig i taggtråden. Hjälplöst fjättrad, upphängd som en måltavla i natten. Från sin skyddade position i skyttevärnet ser han en fjäder komma seglande, buren på en lätt vind. Den nuddar soldaten och får honom att rotera ett varv runt sin axel. "That must have been a heavy feather", säger han. Nästa morgon ställer jag en mikrofon framför en baskagge och sitter och stampar i flera timmar. Det blir aldrig riktigt det ljud jag är ute efter. Efter två dagar av stampande frågar min flickvän varför jag inte är ute i studion och jobbar istället. Jag tvekar först men ger med mig.
En vecka senare är jag i full gång med en ny musik jag inte föreställt mig innan. Jag vill hitta en väg. Jag vill använda de finaste ljud jag vet. Sjunga som ett däggdjur. Knåda grundämnen. Skriva låtar som bara består av sprickorna i lacken. Och göra en musik där jag verkligen verkligen inte ljuger.
De kommande månaderna spenderar jag delvis intrasslad i kablage, på golvet i mörkret med Scriabin på maxvolym. Försiktigt experimenterande, babysteps, en sävlig upptäcksresande. En dag flyger Daniel Ledinsky från skivbolaget Razzia upp och stannar tre dagar. Han markerar stora block i mina arrangemang och trycker på delete. Lägger upp vansinniga beats och skriker "–Jag röker en cigg och hämtar öl, när jag kommer tillbaka har du skrivit en ny vers!" Han förkastar mina grumligaste textutkast och hänvisar till Dean Martin och Method Man. Jag blir ledsen, yr och frustrerad. Men när han tar en taxi de 8,5 milen till Umeå flygplats har han klämt ur mig tre nya låtar. Jag hyr film på Shell i Ånäset för att varva ner och när Madonnas “Vogue” dyker upp i "The devil wears Prada" blir jag inspirerad och går tillbaka ut i studion och gör en ny låt som heter "Palimpsest". Dagen efter provar jag att lägga sång på en låt som heter "The wrong animal". Jag lägger kompressor och eko på sången i hörlurarna så det låter som att jag står i ett gruvschakt och viskar i mitt eget öra. Jag gör fyra tagningar sen går jag och lägger mig. En vecka senare låter jag en kompis lyssna, han blir märkbart rörd och jag börjar känna att det är någonting.
Sen blir det suddigt ett tag.
I juni 2011 är musiken klar. Jag kallar den A heavy feather.
* Rumi
* ”The singing neanderthals. The Origins of Music, Language, Mind, and Body”, Stephen Mithen
Foto: Carl Åkerlund
Petter har skrivit någon bok om svensk hiphop (vars titel pulveriserar min nostalgigeiger), han menar att den inte är tänkt som historiebok vilket ju är märkligt eftersom det är en historiebok. Det får mig att tänka på det här med hur historia skrivs. Folkrörelsearkivet i Umeå har fått cash för att samla in material och berättelser om Umeå hardcore och den så kallade "veganrörelsen" och jag blev kontaktad eftersom det är den subkultur jag själv växte upp i. Anledningen att jag deltog i den var ju för att jag först förundrats och förändrats av dess uttryck redan utifrån. Jag sökte mig till den som en törstig valp och släpptes så småningom in (efter både några om och några men, legio i subkulturer värda namnet) och väl inne så ville jag dokumentera det som pågick. Mellan åren 91 och 99 var det jag i min krets som tog huvudansvaret för att dokumentera skateandet, spelandet, det allmänna upptågsmakandet, med kamera, still som video, jag fångade maratonrep med fickminne och tog reda på och sparade sönderslagna gitarrer, fanzine-orginal och posters från Lule till Ljubljana till LA. Lådor av skiten. Alltihop kom sig av att jag älskade ett band. Jag tar fortfarande varje chans att tjata om det där jävla bandet, Step Forward hette de, jag ska dock inte tjata om dem nu (men de var ett av jordklotets bästa band en gång i tiden). Min tanke vandrar från en artikel om den här boken om svensk hiphop till min egen culpability när det gäller att fabulera, att slinta i minnet och måla en attraktiv bild som blir så snygg att andra, inklusive folk som var där, vill att den ska vara sann. Grejen är ju att de som frivilligt väljer att berätta om sin historia alltid har ett motiv, och det är mycket sällan de personer som är de mest typiska representanterna för en period, en mentalitet, ett skeende, är de personer som sedan formar eftervärldens bild av den/detsamma. Kanske är detta inte ens önskvärt. Men jag vet att jag och min kompis Dennis, som nog är de enskilda personer som mest präglat bilden av den grejen som brann av i norr mellan 91 och 99, egentligen inte är lämpade för uppgiften. Vi var aktiva agenter, vi försökte forma den då, och när det dyker upp i konversation märker jag hur vi oftare pratar om vad vi ville att det skulle vara än vad det faktiskt var. Vår utopi intresserar oss fortfarande i högre grad än den faktiska levda historien. Och jag har länge misstänkt att det är såhär det går till när historien blir till: att det bara är några dudes med hög profil som skott sig på det skedda som i detalj redogör för sina heroiska dåd. Detta apropå Petters bok om hiphop, där jag misstänker att varken Bakers of the holy bread eller Phonetik är nämnda med en rad. Eller att Dennis faktiskt rappade på vår första ep.
Det är bättre att låta musiken bara vara, som ett husdjur, en katt. Bara låta den bete sig, och iaktta. Igår kväll kände jag mig som en förundrad 13-åring i sin första repis. När jag började sjuan på Teg centralskola erbjöds "Bilda pop-band" som tillval. Den enda andra sjundeklassaren som kryssat den rutan var en snubbe som hette Tommy, vi var båda långhåriga och vi bildade omedelbart ett band. Första repet "jammade" vi i 20 minuter med en bandare på inspelning och kunde sen inte vänta tills vi kom hem för att lyssna utan ställde oss halvvägs på nån gräsmatta i höstmörkret och peppade. Musiken var kaotisk, ett gytter av långa pukrullningar och intensiv tapping, men i våra huvuden lät det nog som en blandning av alla de element som gjorde våra favveband till våra favveband. Varför inte spela bara de bästa bitarna liksom? Den tapen gick sedan hemma i en vecka, till nästa rep. Jag satt och letade efter något i den, nån musik. Det tog många år, många taper, innan jag fann någonting överhuvudtaget. Tommy och jag hann splittras till följd av musikaliska meningsskiljaktigheter (14 är en jobbig ålder), han startade Nocturnal Rites och spelade i Therion några år, nu har han ett riktigt bra band som heter Saturnalia Temple. Jag spelade obskyr metal i några år innan HC:ns skenbara medvetenhet och råa fjortisblues svepte mig in i ett annat slags liv. Men den förundran jag kände som nybliven tonåring, nybliven stammedlem, har jag känt då och då genom åren, i replokaler och studios. Och igår, under andra repet med Carl och Christian, som nu utgör 2/3 av A heavy feather-trion, övermannades jag av den gränslösa förvåning och häpenhet inför musikens kapacitet som en gång lurade mig att släppa fotbollen, skolan, kompisarna, hela skiten. För att det som pågick därnere i källarn på kvällen var akut, väldigt och vårt eget. Musikens potential har inga rivaler. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag tillåts förfoga över dess beståndsdelar.
Inte för att det är nåt fel med att tycka att det är nåt fel med att tycka att det inte är nåt fel med att tycka att det är nåt fel.
Fuck off vilken kärlek igår. Jag var väldigt nära att börja gråta, på scen, när jag begrundade min lott, var jag är, en okalkylerad rusning genom livet bara och så, plötsligt, i ett litet rum (som någon ritat på ett papper, tänkt fram, på beställning, ovetande om den potential till förundran och njutning som denna då bara tänkta lokal skulle komma att rymma, eller kanske väl medveten om denna gränslösa kapacitet) urskiljer jag, i ett myller av kolbaserade kometer, en fantastisk människa efter en annan som jag delat stunder, timmar, resor, omtumlande förändringar, nederlag, nun, dån och kamp kamp kamp mot allt allt allt (inkl. tiden) med och kunde nästan inte, man som jag ändå är, hålla den känslan stången, den var i ögonblicket urstark, som den rönn jag brukade klättra i som liten.
Avgasranden från ett flygplan ser ut som en sträng som rör sig i slow motion under ett statiskt plektrum till moln från mitt fönstersätesperspektiv i ett framrusande tåg.
Världen kliar sig.
Kram.
Så jag ser halva "Hitta Nemo" på tåget och fan vad det är kallt i Sthlm idag och jag lämnar mina grejer på Riche och går för att bläddra i grejer inne på Hedengrens och blir hungrig och tänker Saturnus men att kanske Vurma vore milt och hajar till vid Rönnells på grund av en elegant foliant med nån av Gershwin-bröderna på omslaget och när jag står där hör jag ett klapprande, klattrande, smattrande, av iPhone mot gatplatta. Jag tittar upp och ser en tjej, kanske 26, vispa upp telefonen, liksom i steget, rappt, utan märkbar ansträngning, som ett rovdjur, en friidrottare. Så nära hon kan komma att det överhuvudtaget inte hänt som möjligt. Jag möter hennes blick mitt i detta utfall med min bästa "halvt uppspärrade ögon a la Stan Laurel-medkännande förvåning-Vad jobbigt men det kanske gick bra"-blick. Hon ser den. Vi har tiger-instinkter till förfogande när vi bokför empati och förakt och sådant som räknas. Hon är vittne till mitt engagemang. Det är gratis, men hon har ändå inte råd. Hon skjuter en blick som nuddar mitt öra rakt igenom Rönnells ambitiösa, djupt kända skyltning. Min blick vilar på plattorna. Jag tänker på när vi hoppade hage i mellanstadiet. Ser en armé av extremt reserverade skandinaver kasta sina iPhones, hoppa enbent, tvåbent, stanna, böja sig och kasta igen i assymetrisk puls nedför avenyer av hopphagar i gul, brun, röd ockra. En epileptisk spökarmé mot varma färger som den Medém-filmen vad den nu heter. Jag vänder mig om och ser tjejen klättra ohindrad vidare nedför Stefan Jarlsgatans båge. Sthlm ikväll.
Lyssnar på 7 Seconds på hotell Panorama i GBG. Nån dokumentär om Charles Lindbergh på tv. När vissa petar matrester ur tänderna inför folk brukar jag dra det där dåliga skämtet: -Jag tror jag ser Lindbergh-babyn. Har en känsla av att det skämtet kommer revalveras ganska snart (gnuggar händerna). Ska försöka bredda användningsområdet. Jag kan tänka mig att jag om någon halsar öl lite överpeppat kunde säga -Visst vet du att jakten på Lindbergh-babyn är avblåst? Eller om nån är oproportionerligt rädd om nånting: -Vadå är den gjord av Lindbergh-babyn eller? Jag tror jag ska lägga lite tid på detta när den här A heavy feather-grejen är över.
Jag hade väldigt kul i GBG ikväll. Pratade en hel del om kärlek, irisar flammade upp, de som hade sökt sig till restaurang Stearin verkade allmänt roade av mitt framträdande och flera köpte skivan av mig på plats och nån ville ha mig till en festival och jag kände att jag gjort mitt jobb. Skivan är recenserad i rätt hög utsträckning också, vissa gillar den och vissa inte. Ingen av dem har fel. Det kanske är märkligt men jag känner inte att de som ger tvåa har fel och fyra rätt. Jag tänker emellertid att om det fanns ett språk, om vi kunde prata om musik, så skulle jag kunna bli glad för båda betygen, och gagnas av båda i samma omfattning. Som det är med litteraturkritik när den är bra. Man kan inte veta om man hör till den rörelse som lyfter stenar och tittar under eller till den som staplar dem ovanpå varann. Till det behöver man en by.
Påståendet "All good art is an indiscretion" har återkommit under dagen, vet inte varför. Det stämmer för mig som konsument. Låten "Sucking the cocks of the parasites" av The Vectors på nyss utkomna splitsjuan med Frantic ("Pigs and parasites" SIK002) är ett utmärkt exempel. "No, you're not wrong Walter, you're just an asshole" kan man också säga.
Kontentan är att jag är mycket nöjd med hur det här har börjat.
I min studio en eftermiddag i december får jag till ett knastrigt susande ljud med kropp som ekot av en mellanregistrig fendergitarr inne i Tegskyrkan. Det låter som några barn som vårdslöst samsas i kör, en plötslig vibration som pågår mindre än den upphör medan efterklangen dröjer som ett tunt tyg i vinden. En musikjournalist hade skrivit eteriskt fluktuerande. Påtagligt nog för att locka örat men skirt som en harpklang.
Att skriva en låt bara som ett fordon för ljudet hade känts som ett valhänt raggningsförsök så jag väntar, i veckor. Försöker inte tänka på det. Det är nånting i skogen också. Fridas styvfarsa flög i helikopter över mellanbygden en gång och mellan hennes och mitt hus såg han flera björnar. Man blir märkvärdig om man ser björn. Flera andra saker kommer emellan. Jag har något på hjärtat. Jag vill sjunga om människans oförmåga att ligga kvar när hon fallit, att hon inte hinner tänka att hon ska ställa sig upp innan hon står igen, och att hon inte kan botas från denna reflex. Och att människan är virtuos när det gäller att glömma, hur vi nödgas påminna varandra om samma saker, ställa dit orden, om och om igen. Jag vill skriva detta från en plats det tagit mig lång tid att nå och jag skulle helst göra det i en mening. En eller två. Låten behöver leva om, jag vill mangla ut ett kompakt manuskript fullt av hål, en reducerad bön, nånstans mellan sång och siren. Det tar tid att hitta ingången.
Vittjar brevlådan i skymning. När jag vänder mig om och ser husets fönster binda ljuset inifrån som konjakskupor på ett middagsbord hör jag en melodi. Egentligen är det bara några toner utan takt. En räcka toner som skulle kunna tillmötesgå det där ljudet. Det finns en fart i relationen mellan två av dem, alltså i sträckan dem emellan. Om de hamnar rätt kommer de att ge melodin en märkvärdig kraft. Den kommer inte att representera kraft, märk väl. Om jag lyckas behålla den här känslan så kommer tonerna, och därigenom låten, att bli kraft. Som kraften i ditt vägguttag. Det är inte teori, det är inte semantik. Kraften är där. Ekvationen går dock inte att få ner på papper, till skillnad från en husgrund, i övrigt en lämplig liknelse. Låtskrivare förhåller sig till tiden som arkitekter förhåller sig till tyngdkraften. Tänk dig ett timmerhus där bärande balkars ändar ligger omlott i hörnen, tyngden från den ena håller den andra på plats och i förlängningen golv, fyra väggar, tak. Så välter du huset, grunden till höger – taknock till vänster; från 00:00––––––––till––––––––03:15. Tänk tiden som en tyngdkraft på längden. En specifik volym rytmiskt organiserade och ackompanjerade harmonier och melodier + en rad andra akustiska fenomen (missljud från en synt, saliv som väter en konsonant, klangen av bas i rummet, förstärkar-surr). Dessa element, en fientlig massa, ska handhas, formas, för maximal effekt inom de aktuella sekunderna. Så skulle det kunna se ut på papper.
En varsam läsare känner igen alfabetet som dikten hackats fram ur men stigen som leder dit beträds kompasslöst. Musik är irrandets konst. Någon har sagt att musik är tvetydighetens vetenskap, minns inte vem. Ekvationer går inte ihop, det är ett spektrum, ett plötsligt utrop, en svallning. Låtskrivaren är en håv. Hen fångar grundämnen, knådar dem som deg i en bunke (nej jag vet inte vad bunken skulle vara i liknelsen). Det jäser under vissa förutsättningar, det sker i en viss ordning. Ofta bryts denna kedja av någon oväntad faktor. Låtar förspills. För mig kan det vara att jag blir pank eller jag blir för full en kväll och nollställs kemiskt på nåt vis, jag vet inte hur det funkar. Ibland orkar jag bara inte vänta. Oftast blir jag bara pank och måste göra något annat. I undantagsfallen, när det fungerar och musiken börjar glida på termiken från sin egen platsbyggda vind, är det plötsligt höst, eller vår. Jag går ut och tittar på träden och blir genuint förvånad. För en kort stund, bara någon sekund, låter vinden björkarna vispa fram det där ljudet på luftens sejare. Samma ljud jag tidigare hittat, fångat i studion. Sen blir jag osäker. Jag går in i köket och sätter på låten. Ljudet låter inte som jag minns det längre. Det är ett annat ljud nu, det var inte det jag letade efter. Det skaver lite i mig och öronen är fortfarande hungriga.
En gemytlig fika och ett chosefritt samtal sen är man behändigt paketerad i lokaltidningsform och alla får påsar. Fint skriven, genuint nyfiken person, vad gör hon på VK? tänker man nästan.
http://vk.se/Article.jsp?article=483543
Nu var det gjort. Jag blev en fysisk representation av musiken, instrumentum, såg mig själv utifrån under framträdandet, tvingade min egen vikt med tanken fram och in i mig själv och ut i rummet via mikrofonen. Det var naket och förvirrat. Och nu, efteråt, känns det underbart. Ser redan fram emot GBG och Riche. Fina vänner dök upp och det blev middag och jag övermannades av synergi, alkemi, ljud blir diesel som ställer kroppar och sinnen i andra kroppar och sinnens väg, dessa reagerar med varandra och effekten är en kedja och vi står på varandras axlar, tår, sidor och världen blir tillgänglig. Hur mycket hjälp jag får, bara jag visar mig mottaglig för den. Hur snälla vi är mot varandra. Johan som gjort omslaget spelade skivor, så också Caitlin som lånat av sitt liv tili en av låtarna. Cecilia hade bokat bord för efteråt och jag drack nåt bra som jag redan glömt i stojet och nystandet och vi hade trevligt. Imorgon ska jag inspektera en gammal väns vara i København, jag ska sondera hans nu, se om och kring mig där. Men nu ringer klockorna för kuddens öppnande.
Det känns lite som att jag är 16, gay, och ska komma ut för mina föräldrar nästa vecka. Min äkta egna platta. Om nån hatar den kommer jag köpa det. Det är konstigt, när jag gjort något som varit ett försök, en skiss, när jag siktat mot nåt utom mig själv, så har det visat sig svårt att hantera negativ respons. Som att andras omdömen då blev en del av sanningen om skivan. Men nu, när den är min min min helt autonoma dröm så förstår jag att andra kan finna den orimlig, obegriplig, löjlig, om nu någon skulle göra det. Jag fattar men det är liksom båda känslorna samtidigt: Få det överstökat. Lyssna nyfiket. Och: lyssna inte alls. En låtskrivare är en självförsörjande människa som tvingas till tiggeri.
Det är många som kan göra oss lyckliga med vackra ting, men innan vi lägger märke till dem har deras relation till tingen påverkats av denna kamp för överlevnad, för bekräftelse (ofta fascinerar debuter oss mer i retrospekt än när de kom ut). Många kan den ena delen av jobbet, jag vet inte hur många kassetter jag har hemma med låtar som aldrig kommit ut av såna som aldrig blev artister, eller såna som valde att bara kompa någon annan, eller stanna inom en smal genre för det var tryggt. Det är läskigt. Jag var själv mycket starkare för tio år sen, för att inte snacka om för tjugo år sen.
Sen har vi den andra sidan, det som händer med dem som får skenet över sig. Vad de får syn på, hur de försvarar sig, eller inte. Vissa har, likt kakapo-fågeln, växt fram i en miljö utan rovdjur (alla Umeå-musiker t.ex.), och deras enda försvarsmekanism är att frysa på plats och vänta. Många bra plattor har gått allmänheten förbi till följd av denna evolutionens skoningslösa nyck. The bright lights bring out the wrong animal. Och de av ens polare som det glimrar om, som formligen utsöndrar lysande infall, är oftast samma personer som inte riktigt får styrsel på bic-pennan när stipendieansökningarna ska in. De stångar sig blodiga, med bokningsbolagen och indie-mekanikerna antingen med sig eller mot sig, de tar risker och varierar sitt uttryck och försöker hitta något som är runt nog för att passa passagerna. Det är inte koolt men det bra gräset är alltid nån annanstans, ljug aldrig. Ibland blir det att de träffar nån och det lugnar ner sig. Ibland blir det lite mycket öl på söder lite väl ofta och sen blir det lite partyknark i en plötsligt karriärblida, nåt skivsläpp, nån förbandsgrej i europa, nån temporär sthlmshype, sen är det nära till tjacket för att hålla känslan, den rocknroll-grejen, levande, och sen är det nära till utkanterna. Sen efter ett tag måste man ringa och fråga folk för ingen vill snacka om honom längre. Jag brukar inte uppmuntra kids att försöka leva på musiken, jag brukar säga att om du kan nån annat så ska du göra det. "Skaffa dig ett borgerligt jobb!" som Tranströmer ska ha sagt till Magnus William Olsson. Han har helt rätt. En av de idol-snubbarna bor ju i nån kolmila nånstans kring Norrfors där jag spenderade flera barndomssomrar. Fatta att man inte är rustad för cirkusen när man inte ens jobbat sig upp. De är inte så härdade när de ska ut och casha in, idolkidsen. Det kan vara tufft även om det går bra. Fråga Marit eller Nicke Andersson om hundår. Fan Marit hade ett band som hette Candysuck en gång, och jag fattade inte varför ingen brydde sig. De var ett sånt band som man såg och tänkte: Vafan gör de? Och: Vilka är de? Det är ju den bästa reaktionen man kan väcka i någon som hör ens musik. Peter Bogdanovich citerar Howard Hawks eller nån sån gammal regissör-stöt i sin bok med samma namn: "-Who the devil made it?" Bara en bra film får en att fråga det. Jag har sett band krascha och brinna, ibland inifrån, och aldrig för att banden inte var bra. Det är en tröst. Det finns inga regler. Jag går igång på det. Svensk musikbransch är positively post-apokalyptisk. Måste läsa om Tatiana Tolstajas "Därv". Ljuga fram ett språk. Till på måndag, då Malmö väntar. Okej.
Lyckades lägga upp en bild på Konrad nu, haha.
Archive